När en dörr stängs – öppnas en ny….

Piteå Tidningen, Magnus Edholm: ”Hennes djupa mezzo är en mogen kvinnas. I några av de mer dramatiska partierna blottas klanger som kan bli -riktigt intressanta adelsmärken, och som för under-tecknads -tankar till… dare I say ..självaste Callas!”

När Loa Falkman och jag sjungit vår Rossiniduett jublade publiken och jag tilldelades Svenska Musikfestivalers pris. Svenska Musikfestivalers Bengt skulle åka till Bukarest i Rumänien för en vecka med Europas alla Musikfestivalchefer.
   Christoffer Raeburn skulle också vara där, en demonproducent för skivbolaget Decca och den främsta koloraturmezzon -Bartoli. ”Jag måste med!”
   Bengt lovade, och inte bara det, jag skulle sjunga vid två tillfällen.
Programmet var fullspäckat. Jag såg fram emot resan och att bli upp-bokad på Europas Festivalscener i några år framöver.
    Bengt, gråhårig äldre person med fantastisk humor och Roger en humoristisk kille i min egen ålder skulle representera Sverige. Båda mycket lättsamma och på väg till Rumäniens huvudstad för att knyta kontakter.
”SHÄÄÄ… Shääää” lät jag.
   Klockan fyra på morgonen har man ingen sångröst, försökte jag intala mig.

Redan innan vi landade i Bukarest var jag stum. Kunde inte frambringa ett väs från stämbanden. Det blev kommunikation med handskrivna lappar till Bengt och Roger.
Mitt i all besvikelse var de roliga och skämtade om allt – även min röst-löshet.
   Hade inte förväntat mig att -Lilla -Paris skulle vara så intagande. -Bukarest var en otroligt vacker stad med vida torg och gator, så öppet luftig. Vi varnades för gatubarnen i underjordiska tunnlar som kunde poppa upp och råna, ja döda för lite pengar men jag såg varken gatubarn eller tiggare.
   På det före detta securitate hotellet kunde jag inte ringa roomservice utan talröst, så för att ”överleva” de fyra -dagarna såg jag till att äta alla mål-tider med Bengt och Roger.
   För övrigt vandrade jag omkring på olika tillställningar som en stum operadiva och försökte le snällt.

Det var fruktansvärt att inte kunna kommunicera med rösten. Vad kan det bli av mig utan min röst? skrev jag som började misströsta och längta hem.
   ”Hälsa i alla fall på Raeburn” sa Roger.
Och när han klev ut stod vi beredda, jag och rösten Roger från Älvsbyn.
   Raeburn en gammal man med skägg och byxhängslen log varmt och tog min hand. Det var det hela.

Sista morgonen hölls seminarium i en imponerande marmorhall.
Satte mig liksom övriga i en fåtölj från 50-talet. Efter en timme brakade fåtöljen och jag föll handlöst och slog bakhuvudet i stengolvet. Seminariet stannade av…. och definitivt en -önskad musikfestivalkarriär…

Efterföljande lunch skulle intas i en grön oas mitt i staden där två söta kattungar jamade vid en stor mörkröd dörr. Jag satte mig på huk vid kiss-arna för att få lite tröst. Trodde katt-mamman skulle finnas bakom dörren, så jag öppnade den, men istället fanns där bord med ljusa linnedukar och kristallglas redo för kvällens gäster.
   Katterna hoppade in och jag ville bara lämna, men fick till slut tag i de motvilligt stretande och klösande ungarna. På eftermiddagen åkte jag nedslagen till flygplatsen.
   Hur har du blivit så hes? frågade jag en kvinna från flygbolaget som tilltalat mig.
”Det kom plötsligt, men efter några dagar har rösten kommit tillbaka mer och mer.”
   Som min röst. Röstlösheten var alltså ett värdsligt virus på stämbanden. Klen tröst. Jag var ju på väg hem.
   I mitt stilla och enormt besvikna sinne undrade jag vilka – om några överhuvudtaget – framtida sångjobb skulle komma i min väg?

Kvällen därpå uppträdde jag under en extravagant modevisning i Luleå Pontushall och träffade gästmanne-kängerna Birgitta Stubbing och -Marianne Scheja. En månad senare stod jag på Confidencens scen och sjöng Habaneran ur Carmen.

Efter regn kommer alltid sol, och vice versa…

/ Katarina
Musik Konst Design

DELA