I Motståndsrörelsen

Vi landade på Charles de Gaulles International Airport i Paris för tre nätter.
   Joêlle, Marianne och jag hade delat på uppgifterna i det främre galleyt av Kungens välinredda 747. Kungen klädde sig i guldbrämad thaub och en parfym sprayades på hans händer som han sedan klappade in i kinderna. Fahd av Saudi-Arabien skulle besöka Frankrikes president Francois Mitterand i Elyséepalatset.

Marianne och jag var ute för some serious shopping och startade dagen tidigt med utgångspunkt från hotellet på Place de la Concorde. Kvällen innan hade Joêlles mamma kommit för att hämta sin efterlängtade dotter till ägorna i Versailles där hon skulle få återse sina älskade hästar. Joêlle var av adlig börd på pappans sida och bar en lillfingerring med släktvapnet på, talade spanska flytande liksom engelska och franska. Till utseende och stil påminde hon om Lady Di.

Vi hade gjort ett stop i Marbella också innan Paris och där vilade Kung Fahd i två veckor i sitt palats – en kopia av Vita huset i Washington. Joêlle hade genom vårt hotell, Andalucia Plaza i Puerto Banus tagit reda på var man kunde rida hästar. Hon bad mig följa och vi hyrde en liten vit bil på hotellet att köra till hästgården med. Tänkte planen var att jag skulle titta på då Joêlle red i en hage eller liknande men Joêlle hade hyrt en guide och två hästar för en heldagsfärd bland bergen ända ner till havet. OJ!

För länge sedan hade jag ridit en ponny på en gård utanför Kalix och barbacka på en 21- årig nordsvensk travare som börjat skena men det var många år sedan och jag kan verkligen inte påstå att det kändes som en toppenide´ att jag skulle rida.
   Lite rädd men aldrig feg satt jag upp efter att Joêlle och guiden övertalat mig. Hästen vred omedelbart på huvudet och försökte bita mig i benet och jag fick byta häst med guiden.
   Mitt balanssinne är bra efter år på konståkningsskridskor så när vi vattnat hästarna och oss själva med iskall öl i ett skjul på vägen var jag lugn och kunde njuta av att sitta på hästryggen i det vackra landskapet.

Vi passerade bergslaguner, stora olivlundar och efter en timme var vi nere vid havet. Där parkerade vi hästarna i skuggan under träden för att sedan inta en andalusisk lunch. Jag tackade Joêlle för att hon övertalat mig. När vi skulle vidare såg guiden att jag kände mig säkrare på hästryggen.
   ”Un poquito galope Katarina?” uppmuntrade han. ”Si Signor!” svarade jag och vi körde full galopp på stranden. ”YIIHAAA!” ropade jag inom mig.

Joêlle bjöd mig till sitt bröllop några år senare och när jag till slut hittade slottet Vincennes i Versailles var det vackert som i en blomstrande sommarsaga. Blev placerad vid Joêlles mammas morbrors bord under middagen – en lång kraftkarl med yviga polisonger och glimten i ögat – som med bullrig röst berättade intressant om sin ungdomstid i La Résistance. Motståndsrörelsen.

   Till slut stod nästan hela skaran av bröllopsgäster runt bordet och lyssnade. Någon började svagt sjunga den okuvliga Nationalsången La Marseillaise. Alla som kunde och ville sjöng med. Ett julibröllop helt i min smak!

   ”Allons enfants de la Patrie…”

Katarina Fallholm
Musik Konst Design