Odlingsglädje

Sommaren som vi nu kan lägga till handlingarna har jag utmanat mig själv inom ett för mig nytt kapitel, nämligen att odla. Att odla mina egna grönsaker, att äta dem, allt med ambitionen nyttigt, obesprutat, miljövänligt, energigivande osv.

Det här pysslet har varit ömsom glädjande, ömsom slitigt och ibland med en suck av hopplöshet men med samma tema som jag har varje dag på min yogamatta:
  – Jag får se vad jag upptäcker!
  Jag kan verkligen omsätta mycket av det jag upptäckt i sommar med mitt odlande till livet självt.

Ogräs må ha vackra blommor och blad men om jag låter dem vara kvar där de smugit sig in, hindrar de min odlarambition att det som skulle få växa sig starkt och bli det fantastiska på mitt matbord sakta tas ifrån all behövd näring och tynar bort för att det trängs undan.
  Enda sättet att ge tillbaka kraften är att dra upp det med rot och allt och jag får ge akt på att det inte kommer tillbaka, för när man minst anar det kan det slå rot igen.
  Morötter har jag lärt mig ska ha mager jord. Det lärde jag mig för misstaget jag gjorde var att ge för mycket. Blasten blev enorm och det jag själv fick skörda var smått och klent. Hade jag grundat på rätt sätt hade resultatet blivit mig mer till gagn.

Det för ögat vackraste i täppan är inte heller alltid det godaste. Rotselleri som jag nu kan förstå varför den kallas kungen av rotsaker tar lång tid på sig att växa. Rotknölen med alla sina rötter är ingen direkt vacker syn. Den sitter hårt i jorden och man får dra rejält för att få upp den. Men under sitt brokiga, knöliga yttre döljer sig en mild och mjäll smak.
  I min kryddodling ville jag ha en matta av grönt. Jag gav alla örter samma yta men upptäckte att den mynta jag planterat tog över allt. Även om mynta smakar friskt och gott ville jag ge annat utrymme så jag fick helt enkelt begränsa den.
  Växtkraft är fantastisk. Det jag vill ska växa behöver få rätt förutsättningar. En del växter kräver lite extra och ska förodlas så att de hinner växa till innan de planteras ut  till sol och värme men att de är starka nog att klara vind och regn. Andra fröer klarar av att sättas direkt i jorden, alla är de olika.

Det jag sår får jag skörda och här visar sig resultaten av tanke, handlingar, vädret som ju är utanför min makt att påverka.
  
Är jag inte tillfreds med det jag faktiskt kan styra över får jag tänka om, tänka nytt, skaffa mig en trädgårdsbok och läsa på, prova igen.
  Jag ser till att njuta av det jag dukar fram på matbordet och där en enda ingrediens från mitt trädgårdsland kan bli njutning inte bara för mig utan även för min familj och vänner. Variationen av tillagningsmöjligheter öppnar sig och mycket passar också otroligt bra ihop.
  Är det inte så att vi ofta låter ogräs slå rot i vårt system i form av negativa tankar? Tar vi ibland genvägar utan att se till att grunden är viktig för kommande resultat? Är det inte så att vi ofta misstar oss och dömer det yttre innan vi vet vad som döljer sig därinne?

Är det inte så att det vi vill ska ge resultat behöver vi jobba med varje dag. Är det inte så att det mångfacetterade ger variation och möjligheter? Är det inte så att arbetet du lägger ner i form av att se utvecklingspotentialen hos dig själv även är en omtanke mot dina närmaste? Är det inte så att vi ibland behöver begränsa inflytandet av vår omgivning, för även om det ger oss mycket vill vi inte att det ska ta över?Är det inte så att vi ibland suckar av hopplöshet för det vi inte kan rå på eller påverka? Är det inte så att om du prioriterar andra före dig själv tar du inte plats i ditt eget liv?

Kära läsare: Hur odlar du?

/ Marianne Bertilsdotter
Yogalärare, Livsstilscoach

DELA